Hämta hem de bästa ord- och pusselspelen från Zylom.

För att citera den tecknade figuren Meatwad från Aqua Teen Hunger Force: Alla älskar att dansa! Detta gäller naturligtvis i ännu högre grad när det är ett vanligtvis livlöst eller datoriserat föremål som den dansande roboten Xango, stjärnan i 3D Xango Tango, som skakar loss.

Vi måste erkänna att det är värt att klara en nivå bara för det komiska i att se vår hjälte göra Moonwalk, skaka och snurra som om han känner musiken i hela kroppen. Men som recensent måste jag sätta saken i sitt sammanhang och framhålla att det vore trevligt om det viktigaste - spelets action - var ens i närheten av att vara lika roligt.

Enligt handlingen, som berättas i en serie trevliga tecknade bilder, skapar leksakstillverkaren Tinx Robinson rubriker när hon försöker utveckla den slutliga dansande roboten. Dessutom hjälper roboten till på hennes lager och ser till att få ut lådorna genom dörrarna. Detta fungerar dock inte särskilt bra eftersom Xango av misstag skickar iväg uppgraderingsdelar som skulle användas som presenter på hans första födelsedag. Därför måste du ge dig ut i världen (avbildad som en vacker och till synes handritad karta) nivå efter nivå för att försöka skaffa tillbaka föremålen.

Så här går det till: Stå längst ned på skärmen, skjut färgade lådor mot 3D-staplar med lådor längre upp på skärmen och försök skapa vågräta eller lodräta matchningar. Som vanligt ska du placera tre eller flera lådor av samma färg bredvid varandra genom att sikta med musen och avfyra med vänster musknapp. Då försvinner de matchade lådorna så att lådorna ovanför faller ned. Detta ger möjlighet till stora kombinationer.

Du kan spela i klassiskt läge (där du på tid måste ha sönder alla lådor på varje nivå innan kranar sänks ned och lyfter bort dem) eller pusselläge (där du har ett begränsat antal drag på dig). Som kontrast finns avslappningsläget, där du bara kan ha roligt utan tidspress eller uppsatta mål som stör.

Problemet är att det inte är direkt spännande att besöka de olika leksaksaffärerna i spelet - trots de behagliga bakgrunderna som kan utgöras av städer, öknar eller stilla ängar med diverse animerade föremål. Varken själva mekaniken i spelet eller de extra förmågorna (typ färgbomber, bomber som rensar skärmen, blixtar och föremål som stoppar kranarna) är särskilt nyskapande eller engagerande. Ännu mer märkligt är att trots att bakgrunderna, menyerna och Xango ser trevliga ut, är fysiska föremål som lådor, bonusar, spelplanen och specialeffekterna gjorda med trist grafik.

Om du klarar nivån med tid kvar så kan du samla nötter som faller ned för att få bonuspoäng. Och ja, du kan alltid klicka med höger musknapp för att byta färg på ammunitionen du ska använda. Men ju längre in i spelet du kommer, desto mer enformigt blir det. Ironiskt nog ökar de uppgraderingar som är tänkta att öka spelets charm (ficklampor som lyser upp delar av spelfältet på mörka nivåer eller rullskridskor som ökar farten) bara frustrationen. Det hjälper heller inte att svårigheten ökar så snabbt. Efter 15-20 nivåer får även erfarna spelare det rejält svettigt.

Visst finns här en del goda idéer, till exempel stöd för ett slags 3D-visning och en karismatisk huvudperson. När du spelat ett tag börjar du dock undra varför energin lagts på de allmänna ramarna i stället för på spelets innehåll. Trots detta kommer säkert både barn och vuxna att tycka att det är roligt att lära känna Xango och se fram mot att få träffa honom i kommande äventyr. Men om de ska få chansen till detta beror på om du är villig att överse med brister i grafiken och själva spelmekaniken och kan tänka dig att hålla spelets personlighet högre än det grundläggande underhållningsvärdet.